När slutar barn att vara underbara?
Jag kommer ihåg när min yngsta dotter var en månad gammal. Lyckligt kikade jag på henne där hon låg bredvid mig. En månad gammal och ett litet underverk som väcker behovet att beskydda, ge kärlek och närhet. Med en åldersskillnad av sju respektive tio år till hennes storasystrar hade jag helt glömt hur mycket uppmärksamhet ett sådant litet knyte väcker. Jag behöver bara lyfta upp henne ur barnvagnen eller sitta på ett kafé med henne i famnen så kommer någon fram och med nostalgisk blick ställer frågan ”Hur gammal är hon/han?” Helt underbart! Sedan följer ofta kärleksfulla berättelser om nattningsprocedurer i bilen eller på en tvättmaskin för 15 år sedan. Minnen av alldeles för tidiga morgnar och koliknätter dyker upp och avslutas sedan med förundran över hur snabbt tiden har gått. När jag satt på ett café med min lilla dotter kom en dam i 70-årsåldern fram till mig och berättade om sina fem barn och den stora glädjen över alla barnbarn. Hon strålade medan hon klappade min dotters ansikte.
Nyfödda barn har förmågan att skapa broar mellan människor. Vi delar med oss fast vi inte känner varandra. Vi pratar med varandra och glömmer för en liten stund all prestige i föräldraskapet. Med ögonen riktade på ett nytt litet liv kan vi med öppet hjärta erkänna våra tillkortakommanden och berätta om våra misstag och insikter. Denna gång tänker jag utforska när det slutar. När föräldrarnas isolation börjar och barnens nyfikna blickar inte längre besvaras av andra med ett självklart leende.
Varför berättar vi inte lika självklart för varandra om jobbiga nätter när våra tonåringar är ute på fest eller håller på med sin frigörelseprocess just när vi har det som tuffast på jobbet? Var finns dialogen mellan föräldrarna när barn har passerat BVC-åldern? När jag tittar igenom det stora urvalet av föräldratidningar på Pressbyrån så letar jag utan framgång efter en tidskrift för tonårsföräldrar. Och varför får man bara ta ut sin föräldraledighet fram tills barnet har fyllt åtta år? Att gå ner i arbetstid kan vara en mycket bra investering just när ditt barn närmar sig puberteten och behöver dig som vuxen samtalspartner efter skolan.
Att inte behöva känna sig ensam med sina problem gör det oftast lättare att fortsätta orka kämpa och prova nya vägar. Våga öppna upp samtal med andra föräldrar för att hämta inspiration. Hur hanterar ni alkoholfrågan, den första cigaretten eller chattandet på nätet? Ta upp problem på föräldramöten och strunta i vad andra kanske tycker.
För ett par år sedan höll jag ett föredrag på Underbara barn-mässan i Stockholm. Eftersom det var under en helg hade jag sålt in denna dag hemma som en familjeaktivitet. Jag övertalade barnen att mässan faktiskt handlade om dem och säkert var rolig. Förväntansfullt tittade vi på utställningen för att snabbt inse att de flesta montrar var riktade mot barn i förskoleåldern. Något besviken över den vilseledande titeln för mässan frågade min äldsta dotter på vägen hem ”Mamma, när slutar barn egentligen att vara underbara?” Vad svarar man på det?
Jag önskar dig kraft, lust och förmåga att kunna visa ditt barn svaret på denna fråga även när du inte längre är välkommen på skolavslutningar.
Lycka till!
Jana Söderberg