Prata av dig oftare?

”Mamma, idag sade jag något dumt till en kille i min klass.” Så kan det låta ibland när jag sätter mig en stund vid sängkanten på kvällen hos min mellandotter innan hon somnar. Hon längtar efter att kunna bikta sina små bekymmer, misstag eller insikter.
En blick på henne och jag ser hur hon slappnar av efter berättelsen och känner lättnad över att inte behöva bära sina tankar själv. Hon har fått mig att fundera en del över fenomenet ”bikt”. Vad är det egentligen som gör att vi människor mår bra av att erkänna för andra? Svaret är komplext och det finns fler förklaringar.

En aspekt är att vi genom att bikta kan desidentifiera oss från våra tankar som bara snurrar runt i huvudet. Vi lägger tankarna och känslorna ifrån oss, hör oss själva berätta ngt. och får plötsligt ett nytt perspektiv. (I svenska språket finns tom. begreppet ”att prata av sig”, dvs. att sluta hålla ett problem inom sig.) Det händer ofta att mina klienter mitt i en mening kan säga ” När jag hör mig själv säga det här så hör jag ju själv hur korkat det låter.”
En annan förklaring är vår inre längtan efter gemenskap och tillhörighet. Om vi upplever oss själva som dåliga föräldrar så känner vi oss ofta utanför eftersom alla andra är ju de perfekta föräldrarna. ” Det är bara jag som är en sådan dålig förälder” viskar min inre domare strängt. Men när andra berättar om liknande erfarenheter och tillkortakommanden som jag själv upplever så väcks en känsla av samhörighet, systerskap och lättnad.
I bildspråk kan man tänka så här: En tyngd fördelad på en liten yta sätter mycket mer tryck på den lilla ytan än om du tar samma vikt och fördela den över en mycket större yta. Då är kraften och trycket per kvadratcentimeter mycket mindre. Dvs. När vi fördelar en tyngd genom igenkännande på flera axlar känns det lättare att bära.

Men att bikta och erkänna kräver mod och trygga relationer. Genom att prata, att öppna upp och söka inspiration och hjälp hos varandra sparar vi en massa terapikostnader. Inte alla problem kräver professionell hjälp men ärliga möten.
Vi föräldrar borde prata mycket mer med varandra, borde lyssna och bekräfta varandra istället för att tävla som om vi alla borde på ”Solsidan”.